Sociologiprofessorn Eva Lundgren har i sin forskning utarbetat en teoretisk modell som gör det lättare att förstå vad som händer i mäns våld mot kvinnor i hemmet och varför kvinnan med tiden tolererar allt värre kränkningar och övergrepp. Processen kallas normaliseringsprocessen och är ett etablerat begrepp inom jourrörelsen och bland forskare.
Förenklat kan normaliseringsprocessen beskrivas som kvinnans försök att anpassa sig efter mannens försök att upprätthålla och utöka kontrollen av henne.
Våldet yttrar sig, till en början, genom straffande tystnad, elaka kommentarer och hotfulla blickar. Gradvis utvecklas våldet till sexuella övergrepp, slag och sparkar, stryptag och inlåsningar. Under processen normaliserar hon våldet genom att hennes uppfattning om vad som är rätt och fel förskjuts mot en acceptans av det hon tidigare skulle ha protesterat mot. Förövaren isolerar henne alltmer genom att ta bort hennes sociala nätverk. Det kan exempelvis vara att han inte längre vill att hon ska ha kontakt med hennes vänner eller delta på fritidsaktiviteterna efter arbete. Gränser suddas också ut alltmer i takt med att mannen isolerar henne. Eftersom hon inte har några fysiska skador vid starten av processen, har hon inte heller några yttre bekräftelser på att det hon utsätts för strider mot hennes mänskliga rättigheter.
Så småningom kontrollerar mannen sin partner i så hög utsträckning att hon tagit över hans kvinnosyn och införlivat den med sin självbild. Det är i det stadiet kvinnan blir övertygad om att hon gjort sig förtjänt av våldet och kränkningarna. De flesta kvinnor upplever en sådan stark skuld- och skamkänsla att tanken att lämna relationen skulle anses vara absurt.
De tre mest avgörande inslagen i normaliseringsprocessen är:
• Gränser förskjuts och utplånas. Allt det som kännetecknar en människas integritet gör mannen i en våldsrelation intrång i. Det kan gälla rätten att välja hur hon vill använda sina pengar, att ha egna fritidsintressen, hålla liv i relationer med vänner, släkt och studie- eller arbetskamrater, klädstil och annat som ingår i livets dagliga vanor. Det handlar om rätten till en privat zon, kunna tala ostört i telefon och ha egna lösenord till olika digitala konton. Det gäller också kroppsliga gränser, exempelvis när och hur hon vill bli smekt eller ha sex och närings- och sömnbehov. När mannen gång på gång kliver över de gränser en kvinna hade då han först träffade henne har till sist hela hennes livsutrymme tagits ifrån henne.
Resultat: Kvinnan kan inte längre själv urskilja var hennes gränser går. Mannen har skaffat sig rätten att definiera hennes behov. Han äger hennes livsrum.
• Isolering. För en man som vill kontrollera sin partner är det nödvändigt att skärma av henne från omgivningen. I takt med att speglingarna och intrycken utifrån knappas in får mannens våld allt friare spelrum. I samma takt undviker den våldsutsatta kvinnan socialt umgänge, eftersom hon börjat frukta att även utomstående kommer att betrakta henne som en dålig kvinna som måste korrigeras med våld.
Resultat: Mannen blir kvinnans ende referenspunkt. Hans kontroll utökas till att också gälla hennes åsikter, värderingar och normer. Han avgör vad som är gott och vad som är ont.
• Växling mellan våld och värme. Att visa upp två helt motsatta sidor inför andra skapar alltid förvirring. Det gamla förhörstricket ”Good cop/bad cop” är ett välkänt exempel på denna teknik, liksom Stockholmssyndromet. Kvinnor i misshandelrelationer talar ofta om mannens dubbelnatur (Dr Jekyll och Mr Hyde). Ju mer isolerad kvinnan blir, desto tacksammare blir hon också över de tillfällen då mannen ger henne ömhetsbevis. Det blir han som tröstar henne för de missgärningar han själv utsatt henne för.
Resultat: Kvinnan blir känslomässigt beroende av våldsverkaren, eftersom bara han kan avgöra hur hon ska må. Mannen blir Gud.
Normalisering av våld är en kvinnlig överlevnadsstrategi
Normaliseringsprocessens gradvisa utplåning av kvinnans självkänsla och identitet är ett resultat av både kvinnans och mannens strategier. För mannens del är en viktig effekt av misshandeln att han uppnår kontroll. Dels en kortsiktig kontroll som utövas via själva våldshändelserna, dels den mer långsiktiga kontrollen som består av kontinuerlig hjärntvätt.
Våldet behöver till slut inte ens utövas, utan det räcker att både kvinnan och mannen vet att om hon inte fogar sig så kan han ta till våld och skapa fysisk smärta, rentav döda henne. Det kan kallas för latent våld.
Även om kvinnan har normaliserat våldet är det inget hon trivs med. För att stå ut kan människor normalisera även det som de vet är skadligt. Det är viktigt att komma ihåg att alla kvinnor hittar strategier för att klara av vardagen, som i ett utifrånperspektiv kan vara svåra att förstå, men som för kvinnan utgör val och bedömningar utifrån det snäva handlingsutrymme hon har kvar. För kvinnan handlar normaliseringsprocessen om överlevnads- och anpassningsstrategier.