Nyheter
I det senaste numret av Kvinnotryck är tv-producenten, författaren och föreläsaren Jessica MacDowall på omslaget. För att teckna en prenumeration och ta del av hela tidningen, mejla till kvinnotryck@roks.se. Mer info här!
När Jessica MacDowalls exman, efter år av misshandel, döms i Hovrätten för grov kvinnofridskränkning tror hon att livet ska ta en ljusare vändning. Men domen blir början på en ny mardröm. Han kommer aldrig lämna henne ifred och gör allt för att behålla kontrollen över barnen. I sin nya självbiografi »Utan er, ingenting – vägen till frihet« skildrar hon sin kamp för att bygga ett nytt liv, samtidigt som eftervåldet pågår med full styrka och rättsväsendet sviker gång på gång.
JAG TÄNKTE ATT NU är det över, det var då det riktiga helvetet började på riktigt. Jessica MacDowall beskriver ögonblicket som många ser som slutet, men som för henne blev början på något annat. När domen för grov kvinnofridskränkning faller i hovrätten tänker hon att rättvisan hunnit ikapp. Att våldet har fått ett slut. I stället tar det sig nya former.
– När du skiljer dig blir du inte slagen längre, men då börjar eftervåldet. Det kan vara vårdnadsprocesser som aldrig tar slut, anmälningar och stämningar som avlöser varandra och ekonomisk kontroll som håller dig fast i lån och utdragen bodelningsprocess. Allt blir en kamp om tid, pengar och ork, säger Jessica MacDowall.
Hon är sedan 20 år tillbaka tv-producent och har bland annat gjort de omtalade dokumentärserierna »En våldsam kärlek«, »En kropp till salu«, »En våldsam heder« och »Utan samtycke« för SVT. Samtliga lyfter mäns våld mot kvinnor. Just de strukturer som bidrar till att män behandlar kvinnor illa och gör att de tillåts fortsätta med det, är ett ämne som hon ständigt återkommer till.
NUMERA ÄR Jessica MacDowall även författare och debuterade 2023 med sin självbiografi ska bok »En våldsam kärlek – vägen till ett värdigt liv« där hon skildrar sina egna erfarenheter. Med den uppföljande självbiografi n »Utan er, ingenting – vägen till frihet« (Bokförlaget Forum) som kom tidigare i år, skriver hon om den svåra tiden efter att ex-mannen fått sin fängelsedom. Hur våldet flyttar från det fysiska till det juridiska och ekonomiska. Hur kontrollen inte upphör när relationen tar slut, utan i många fall förstärks genom system som är tänkta att skydda. Istället för lugn följer år av rättsprocesser, konflikter och en ständig kamp om barnen.
– Man tänker att det är en seger när någon döms. För mig och mina barn var det tvärtom, helvetet började när han hamnade i fängelse. Han hade ju fortfarande möjlighet att kriga, via advokater och andra i sin närhet. Hoten, manipulationen, trakasserierna, smutskastningen, rättsliga påtryckningar och processerna fortsatte.
ETT GENOMGÅENDE TEMA i boken är hur vårdnadssystemet kan användas som ett maktmedel. Trots dokumenterat våld kan gemensam vårdnad ofta bestå, vilket innebär att alla beslut kring barnen fortsatt måste fattas tillsammans med den person som utövat våld.
Hon berättar att när hon och de tre barnen levde på skyddat boende innan mannen hamnade i fängelse, fanns en risk att hon kunde förlora vårdnaden om dem för att mannen krävde sin umgängesrätt. – Barnen skulle behöva ljuga om var vi befann oss för att han inte skulle hitta oss. Det var absurt.
I HENNES FALL tog det fem år av rättsprocesser och rättegångar innan hon till slut lyckades få enskild vårdnad om barnen, men det var först efter att han kom ut ur fängelset… Under tiden han satt inne hade de fortfarande gemensam vårdnad om barnen. Domstolen menade att en dom för grov kvinnofridskränkning inte var tillräckligt starka skäl för enskild vårdnad.
– Jag anser att man förbrukat sin rätt till gemensam vårdnad om man utövat våld och det finns en fällande dom. Så blev det tyvärr inte, säger hon och suckar. Eftersom Jessica MacDowall inte hade enskild vårdnad om barnen och ex-mannen förnekade att det förekommit våld, fick barnen heller ingen traumabehandling och terapi då, när de verkligen hade behövt det.
– Forskning visar att barn riskerar att lida av PTSD och annan psykisk ohälsa längre fram i livet om de inte får behandling så snart som möjligt efter att de bevittnat våld i hemmet. I vårt fall ville socialtjänsten erbjuda »trappansamtal«, alltså krissamtal med barn som upplevt våld i sin familj, och BUP larmade om att barnen behövde akut hjälp … Men eftersom vi hade gemensam vårdnad och pappan vägrade gå med på behandling, blev det inget av det förrän flera år senare när jag fick enskild vårdnad.
HON BESKRIVER vårdnadsprocesser som aldrig tog slut, stämningar och orosanmälningar från ex-mannen som avlöste varandra. – Han påstod saker som att jag skulle ha brännskadat min dotter med flit genom att inte smörja in hennes axlar ordentligt under en semesterresa. Och att jag skulle ha slagit min son på benen och klätt barnen i smutsiga och trasiga kläder. Listan kunde göras lång på allt ont jag, enligt honom, utsatt våra barn för genom åren.
ÅR 2021 KOM NY lagstiftning med innebörden att barn som bevittnar våld och hot ska klassas som brottsoffer. Trots det hävdas ofta att barnens bästa är umgänge med båda föräldrarna. – Det är ett lotteri vilken polis som håller i förundersökningen, vilka socialsekreterare man blir tilldelad, vilken domare som dömer i målet… Det är inte rättssäkert! Hon påpekar att det inte finns några andra brottsoffer som tvingas samarbeta med sina förövare. – Men här händer det, gång på gång. Trots att man vet att barnen bevittnat våld tvingar man dem till umgänge med våldsamma föräldrar och därmed blir barnen ett verktyg för fortsatt kontroll. Konsekvenserna blir, enligt Jessica MacDowall, långtgående. Inte bara för den som utsatts för våldet, utan för barnen som lever kvar i en verklighet där otryggheten fortsätter. Hon beskriver det som ett systemfel. – När en anmälan är gjord och dom fallit, eller när en process är avslutad, förväntas livet ofta gå vidare. Men för många kvinnor och barn gör det inte det. Skyddet tunnas ut, oron blir vardag och den våldsutsatta kan stå utan information som skapar trygghet. Barn ska aldrig behöva bära skuld för vuxnas våld och de ska inte behöva betala priset när systemet brister.
Eftervåldet måste lyftas mycket mer, inte minst på politisk nivå, anser Jessica MacDowall. – Man måste ändra lagen så att man inte kan stämma för vårdnad och umgänge i all evighet, vilket många förövare gör idag. Det är deras främsta redskap att utarma kvinnor ekonomiskt. Det är förlamande och dränerande, många kvinnor orkar inte driva frågan vidare eller har inte råd. Det gör att många går under. Rättsväsendet, som det ser ut idag, är till förövararnas fördel.
HON RÅKADE SJÄLV ut för att ex-mannen länge vägrade sälja huset och förhalade bodelningen. Dessutom stod han som ägare till 80 procent av huset men hade lovat att vid en försäljning skulle vinsten delas lika. Det löftet infriades aldrig. Därmed var det han som fick större delen av vinsten från försäljningen.
– Det ekonomiska våldet försvårar möjligheten att bygga ett självständigt liv efter relationens slut. Hon välkomnar att ett nytt brott, benämnt psykiskt våld, i sommar ska införas i brottsbalken. Det innebär att det blir straffbart att gång på gång utsätta en annan person för kränkningar i form av beskyllningar, nedsättande uttalanden, förödmjukande beteende, hot, tvång eller övervakning. Mycket av detta är ju ofta en del av eftervåldet.
– Denna nya lag är viktig. Kvinnor och barn står ju utan skydd när förvaren avtjänat sitt straff. – Att få kontaktförbud är svårt och då måste kvinnor och barn ofta gå under jorden och leva på skyddade boenden. Brottsoffren måste gömma sig för att det saknas skydd medan gärningsmännen får många resurser när de kommer ut från fängelset.
HON PÅPEKAR OCKSÅ att bara för att en förövare dömts till fängelse betyder inte det att han kommer ut som en bättre människa. – Hans personlighet kommer inte att ha förändrats efter att ha suttit inne, tvärtom är han ofta kränkt och vill ha upprättelse. Har han då delad vårdnad med mamman kommer han inte att vilja släppa den. Jag säger inte att dessa pappor aldrig ska få träffa sina barn, men det ska i så fall vara övervakat och begränsat umgänge och inte delad vårdnad.
ATT REGERINGEN INRÄTTAT ett särskilt Råd för kvinnofrid för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor och stärka kvinnors trygghet är också bra, menar Jessica MacDowall. Tanken är mer samverkan mellan polis och socialtjänst för att stoppa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och sexualbrott. – Mer samarbete och kunskap är viktigt. Alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med brottsoffer måste ha stor förståelse för våldets mekanismer och vad kvinnor och barn som är utsatta går igenom. Tyvärr har många fortfarande en inställning att våld i nära relation är en privat angelägenhet istället för att se det som det stora samhällsproblem det är. Hon drivs av ett patos att hjälpa våldsutsatta kvinnor. Hennes mission genom sina tv-serier, böcker och föreläsningar är att utbilda om mekanismerna bakom våldet. – Man måste lära sig vad normaliseringsprocessen innebär och förstå varför kvinnor ofta går tillbaka till sina förövare. Och inse att kvinnor många gånger lägger skulden på sig själva, förminskar våldet och inte så sällan försvarar gärningsmannen.
– Jag var själv osäker på om det jag var utsatt för verkligen var vad lagen anser vara misshandel, trots åratal av våld, slag och blåmärken. Till slut googlade jag för att ta reda på vad misshandel egentligen innebar. Då har man normaliserats så mycket att man inte längre vet var gränserna går. Och, man vill heller inte identifiera sig som en misshandlad kvinna. Jag hade själv svårt att se mig i spegeln för att jag skämdes så mycket. Jag ville hålla en perfekt fasad.
IDAG LEVER HON med sina barn och hund – och har träffat en ny man efter att ha varit singel i tio år. – Det går att få ett normalt liv om rättsväsendet gör sitt. Jag överlevde genom kärleken till barnen och orkade kämpa tack vare dem. Men jag är fortfarande rädd, och mina barn också. Vi har varit tvungna att lära oss att leva med rädslan och har olika strategier för hur vi ska skydda oss själva.
Hon tillägger sedan efter en kort paus: – Något jag aldrig kommer att komma över är den skuld jag känner inför barnen för att jag stannade så länge i relationen. Ingen traumaterapi i världen kan ta bort känslan, det är en sorg som jag alltid kommer att bära med mig.
