Rebecca Lagh – chosefri advokat som löser det som måste lösas

Det här är ett personporträtt hämtat ur Kvinnotryck nummer 4, 2025. För att prenumerera på Kvinnotryck, klicka här.

Text: Charlotta Janson Josephsson

Foto: Liza Simonsson

Hon är ingen typisk jurist, Rebecca Lagh. Det har aldrig riktigt funnits någon plan, utan det har mest blivit lite som det blivit. Hon är chosefri och hennes intensiva person med det stora engagemanget och det lilla tålamodet har i mångt och mycket låtit tillfällena styra riktningen.

Och det har ju landat bra. Idag är hon ett av de främsta namnen när det gäller mäns våld mot kvinnor, vårdnadstvister och barnfridsbrott. Sedan åtta år tillbaka driver hon sin egen advokatbyrå, vilket »verkligen inte var planerat«, hon är anlitad expert i flera utredningar som tangerar dessa ämnen och är nyligen tillsatt att leda sin egen utredning om våld i hederns namn och förebyggande arbete i förskolor och skolor. Däremellan föreläser hon.

NEJ, HON HAR inga fritidsintressen. När skulle hon hinna med det?

– Mitt jobb är mitt intresse, konstaterar Rebecca Lagh. Skulle jag sätta mig på en matlagningskurs? 

Frågan är retorisk – nej, det skulle hon inte. Men hon kanske borde, för det senaste året har hon varit sjukskriven för utmattning. Först överlastad på jobbet, sen en skilsmässa och så mammans död. Det blev för mycket till och med för en kvinna som annars verkar ha obegränsat med energi.

– Mamma dog hastigt i juli förra året, och jag kollapsade efter begravningen. Men trots att psykologen varnade för följderna,  fick sjukskrivningen vänta tills november eftersom jag hade ett stort mål i hovrätten.

– Men allt annat sattes på paus. Jag bara grinade och skrek och klarade inte av någonting. Ändå hade jag svårt att släppa jobbet.

DET KRÄVDES SEX VECKOR i Chile, för att hon någorlunda skulle kunna släppa taget om företaget, personalen och klienterna. Att begränsa sig är en av Rebecca Laghs största utmaningar.

– Det är svåra frågor, det är en hemsk värld och efterfrågan är outsinlig. Jag måste lära mig att begränsa mig, konstaterar hon när hon nu är på väg tillbaka från sjukskrivningen.

MEN VÄGEN HIT DÅ? Hur såg den där kringelkrokiga vägen ut? Rebecca Lagh pratar fort där hon slår sig ned bakom skrivbordet framför de stora fönster och djupa fönsternischer som är typiska för en sekelskiftsvåning. Det gäller att greppa pennan och hänga med, för nu går det undan:

Som uppvuxen i en arbetarfamilj i Åkersberga, var det aldrig självklart att unga Rebecca skulle läsa vidare. Inte ens på gymnasiet. Redan efter nian hade hon fått nog av skolan och började söka jobb (någon som man faktiskt kunde göra på den tiden, red:s anm). Det var då hon fick det där jobbet som kaffetant på Skanskas kontor i Bergshamra, med uppdrag att portionera ut mat på lunchen och dra runt kaffevagnen i korridorerna lagom till kafferasten.

Ett tappert försök att läsa in tvåårig social linje föll: »jag har alltid haft lätt i skolan, men jag tyckte det var för tråkigt«. Istället fortsatte hon som frilans i restaurangbranschen, bland annat på Solvalla Festvåning, och började därefter jobba som vårdbiträde på ett äldreboende, något som hon minns med stor värme:

– Det var fantastiskt! Vilka historier, utbrister hon och ler vid minnet.

UNDER DEN HÄR perioden varvade hon sina arbeten med att delta i ridtävlingar och ta hand om sin egen ponny. Men en nyfiken och äventyrslysten Rebecca Lagh, lät sig inte nöjas med detta. Utlandet lockade och 18 år gammal åkte hon till England som aupair. Två år senare kom hon hem igen och födde sin första son. Efter ett halvår som sambo blev hon ensamstående mamma, och skulle på egen hand få vardagen att gå ihop.

– Det var väl här någonstans jag insåg att jag behövde en utbildning. Jag jobbade som outbildat vårdbiträde och hade 6 000 kronor kvar att leva på när hyran var betald.

EKVATIONEN VAR TVUNGEN att lösas, och som den lösningsorienterade person hon är, tentade hon av gymnasiet och fick den högskolebehörighet hon behövde. Hon ville jobba med människor, så valet stod mellan socionomlinjen och juristlinjen.

– Jag sökte till båda och kom in som reserv på juristlinjen i Uppsala. 

Väl antagen kunde hon så småningom byta till Stockholms universitet, vilket funkade bättre för en ensamstående mamma med flera jobb vid sidan av.

När det var dags för examen 2003, hade hon hunnit träffat sin blivande make, få ytterligare två söner och flyttat till hus i Järfälla. Och det var här engagemanget för Kvinnojourrörelsen och våldsutsatta kvinnor först startade – mest av en slump.

– Som ny i Järfälla ville jag träffa människor och hörde av mig till kvinnojouren när de sökte ideella.

– När jag sen insåg hur det låg till, blev jag så förbannad! Hur kunde det få gå till så här!!??

Hon blev jouren trogen i många år, satt i styrelsen och var också med och startade Järfälla Tjejjour. Parallellt sökte hon jobb i juristbranschen – vilket inte var det lättaste.

– Jag hade inte rätt kontakter för att ta mig in på en byrå, konstaterar hon och berättar om de första jobben som handläggare på Försäkringskassan och Skattemyndigheten.

– Det gick bara inte, jag ville ju jobba med människor!

HON VILLE VIDARE, såg – och tog – chansen när en juristbyrå sökte en jurist. Hon fick jobbet, helt ovetandes om att hon var den enda juristen på firman. Ägaren var inte jurist, utan en pappa som blivit av med vårdnaden och startat byrå för att hjälpa andra i samma situation. Att han under en period också bar fotboja var inget hon visste då. Helt utan erfarenhet och handledning blev hon inkastad i den ena rättsprocessen efter den andra.

– Det var tufft, men jag lärde mig massor. Jag visste ju inget annat och trivdes med jobbet, säger hon idag.

Du är tuff. Det är inte vem som helst som skulle klara en sådan utmaning?

– Jag hanterar de situationer jag hamnar i och löser det som behöver lösas. Sån är jag, säger Rebecca Lagh och rycker på axlarna.

Det var en hård inskolningsperiod, och hon fick vänja sig vid att bli utskälld av domarna för att hon inte följde processreglerna.

– Jag kunde dem ju inte! Jag kom till en verkställighetsförhandling och hade ingen aning om hur det fungerade. Jag hade inte skickat in bevisning i förväg och ställde inga frågor till motparten, minns hon.

Men hon trivdes i rätten och lärde sig allt mer, så hon körde på. Tills hon ombads företräda en pappa som ville ljuga i rätten. Där tog det stopp.

– Det gick bara inte. Med mina erfarenheter från kvinnojouren visste jag att han ljög. Tidigare ärenden hade jag kunnat driva på ett annat sätt, men den här klienten vägrade. Då visste jag att jag inte kunde fortsätta.

HÄR HEJDAR HON SIG för att springa och hämta lite vatten till oss – en välbehövlig paus i detta öde av anekdoter och livs erfarenheter. Hon smuttar inte på livet, Rebecca Lagh. Hon sväljer det i stora klunkar. Precis som vattnet när hon återvänder för att fortsätta sin livshistoria:

– Det var via en kvinna på kvinnojouren som fick jag kontakt med advokat Barbro Sjöqvist, som då sökte en jurist till sin byrå, berättar hon.

Året är 2007 och jobbet på byrån som särskilt fokuserar på våldsutsatta kvinnor, är hennes. Sedan dess har Rebecca Lagh ägnat sitt yrkesliv åt att, via juridiken, bekämpa mäns våld mot kvinnor.

GENOM ÅREN HAR HON blivit varse domstolarnas bristande kunskap om våld och vårdnad och blev nästan provocerad när Jämställdhetsmyndigheten så sent som 2022 kunde visa att domstolarna inte tar hänsyn till uppgifter om våld i sina domslut.

– Det är ju inget nytt. Det har jag sagt till dem i över tio års tid, konstaterar hon och tillägger att utredningsförslaget om att kompetensutveckla domstolarna, knappast kommer att hjälpa:

– Det är ju frivilligt! Regeringen kan inte bestämma vad Domstolsverket ska lära ut.

EFTER TIO ÅR TILLSAMMANS, ville Barbro Sjöqvist trappa ned och överlåta byrån till sin parhäst. Men Rebecca Lagh var tveksam.

– Jag hade ju aldrig drömt om att ha en egen byrå. Men jag gjorde som brukar, jag körde på.

Året var 2017 och byrån var hennes. Tre år senare blev den hennes även till namnet. Advokatbyrå Barbro Sjöqvist AB blev Advokatbyrå Rebecca Lagh AB. Sedan dess har engagemanget mot mäns våld mot kvinnor – om möjligt – intensifierats ännu mer. Vid sidan av brottsmålsprocesser med utsatta barn och kvinnor i centrum föreläser hon och hennes anställda om sexualbrott, mäns våld mot kvinnor, barnfridsbrott, vårdnad, boende och umgänge. Bland annat. Efterfrågan på deras tjänster ökar stadigt och 150 kvadratmeter på Skånegatan (som de bytt till från 80 vid Södra Station) har bytts mot 300 på Upplandsgatan.

– Men nu är de här lokalerna för stora, konstaterar Rebecca Lagh med hänvisning till sitt och byråns behov av begränsning.

– Dessutom har vi många föräldralediga just nu, tillägger hon när vi vandrar genom sekelskiftsvåningen med dubbla spegeldörrar och över tre meters takhöjd.

NUMERA VARVAR HON domstolsprocesser och föreläsningar med utredningsarbete på regeringens uppdrag. Kanske är det detta hon ska ägna sig mer åt framöver för att hitta den rätta balansen, funderar hon högt – bara för att i nästa andetag slå fast att det går lite väl långsamt i myndighetsvärlden. Så, nej, kanske inte ändå. Hon är lite för otålig?

– Det läggs i allmänhet väldigt mycket tid på diskussioner om vilka begrepp som ska användas, konstaterar hon och understryker att hon absolut förstår vikten av ord, men att man också måste komma framåt.

– Begreppet könsbaserat våld är inte bra eftersom fokus förflyttas, men jag kan ändå förstå syftet att vilja vara inkluderande, säger hon.

KANSKE BLIR DET LÄTTARE att komma framåt när hon får leda sin egen utredning, när hon själv sätter ramarna för jobbet? Men det gäller också att balansera tiden. Hon har successivt gått upp i tid efter sjukskrivningen och inser svårigheterna med att sköta det här jobbet på deltid.

– Samtidigt är det en spärr för mig själv att jobba 75 procent, som jag gör nu. Det hjälper mig att säga nej och inte övergöra saker, säger hon.

Att koppla av är inte hennes bästa gren, men hon håller på och lär sig. Hon tränar en hel del och spelar Candy Crush innan hon ska somna. Hon har så smått börjat titta på TV – något hon inte ägnat sig åt på åratal. Och så har hon börjat dansa samba tillsammans med några av tjejerna på kontoret.

ATT TA UPP RIDNINGEN IGEN efter alla år, är dock inte aktuellt. »Jag vill ju vara bra på saker jag tar mig an!«. Men resor funkar alltid. Då kan hon både koppla av och koppla bort.

– Jag älskar att resa och reser en hel del, både privat och i tjänsten, säger hon och berättar om resorna till Kurdistan och Irak, där hon föreläst om mäns våld mot kvinnor.

Det har hon gjort på uppdrag av IKKR (internationella kommittén för kvinnors rättigheter), där hon fortfarande har kvar en fot som suppleant i styrelsen. Hon är också aktiv i föräldraföreningen Qrut, med fokus på mammor i missbruk, kriminalitet och våld, men i övrigt har hon nu släppt sitt ideella engagemang i kvinnojourrörelsen.

Vad säger hon då om de aktuella frågor som kvinnojourerna nu tampas med? Stöter hon till exempel på föräldraralienation (PA), i sina rättsprocesser?

– Ja, men eftersom jag oftast kan bevisa att mannen är våldsam, brukar det argumentet falla, säger hon och tillägger att problemet snarare är det omvända:

– Det är ju tvärtom! Det är förövarna som ständigt försöket alienera barnen från mamman i de här rättsprocesserna.

När det gäller psykiskt våld är ju Roks emot en lagstiftning, eftersom det riskerar att bli till ett vapen i förövarens händer. Hur resonerar du?

– Jag kan förstå Roks invändning mot förslaget, och håller med i teorin. Män kommer att anmäla kvinnor för psykiskt våld, det gör de redan idag.

– Men de anmälningarna läggs oftast ner, så i praktiken är jag ändå inte så orolig. Jag tror risken är liten att oskyldiga kvinnor kommer att dömas.

Från sin juridiska horisont menar hon att brott alltid är svåra att bevisa, och särskilt brott som aldrig ägt rum. Hon tycker att markeringen från samhällets sida är viktig, och att vi också måste våga lita på rättssystemet och lagstiftningsprocessen.

– Annars kommer vi inte framåt. Vi måste lita på att rättssystemet kan hantera och justera det som eventuellt inte fungerar, menar Rebecca Lagh.

– Ta normaliseringsprocessen som exempel. Det tog tid, men nu börjar rättsväsendet förstå.

Hon syftar på domen från 2022, där våldets normaliseringsprocess för första gången låg till grund för en fällande dom mot den våldsutövande mannen. I den processen företrädde hon själv den våldsutsatta kvinnan och ck Roks utmärkelse »Årets Kvinnogärning« för sin insats. Den utmärkelsen står nu placerad på spiselhyllan i kontorsrummet på Upplandsgatan, bredvid Sollentuna Kvinnojours Årets Kvinnohjärta. I övrigt pryds kontorets väggar av starka kvinnor. Här inspirerar Pussy Riots och Pippi Långstrump till advokatbyråns fortsatta framgångar. Numera med stenkoll på hur rättsprocessen fungerar.