Statskontoret bekräftar: Tillståndsplikten försvagar skyddet för våldsutsatta

Statskontoret har publicerat sin första delrapport om effekterna av reformen för skyddat boende. Rapporten bekräftar det Roks länge varnat för: tillståndsplikten har inte stärkt skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn – den har försvagat det.

Antalet boenden har halverats

Sedan reformen trädde i kraft den 1 april 2024 har antalet skyddade boenden mer än halverats, från knappt 260 till drygt 100. Statskontoret visar att både ideella och privata boenden minskat kraftigt – med 58 respektive 53 procent. Den enda gruppen som ökat är kommunalt drivna boenden. Det är alltså de ideella aktörerna som drabbats hårdast, trots att ett av reformens uttalade syften var att komma åt oseriösa aktörer och välfärdskriminella i privat regi.

Roks konstaterar att reformen slagit mot fel håll. Privata aktörer med ekonomisk möjlighet att navigera tillståndsprocessen klarar sig proportionellt bättre. Kvinnojourerna – som per definition inte drivs av vinst, utan av ideellt engagemang och djup kunskap om mäns våld mot kvinnor – drabbas oproportionerligt hårt.

Färre barn får skydd

Statskontorets rapport visar att antalet barn i skyddat boende minskar, trots att våldet mot kvinnor inte minskar. Det är en direkt följd av att kapaciteten krympt och av den nya lagen om barns placering i skyddat boende (LBSB), som kräver att barn får egna placeringsbeslut för att få följa med sin mamma.

I praktiken innebär det att handläggningskedjan är för lång när en kvinna flyr i akut fara. Statskontoret bekräftar att mammor i vissa fall väljer att inte söka skyddat boende för att inte riskera separation från sina barn – och att separation faktiskt sker. Reformen som syftade till att stärka barnperspektivet har i stället lett till att mammor och barn skiljs åt när de flyr våldet.

Avhoppare från organiserad brottslighet tar platser och pengar

En växande andel av dem som placeras i skyddat boende är inte våldsutsatta kvinnor, utan avhoppare från kriminella nätverk. Socialstyrelsens senaste kartläggning visar att 368 män och 54 kvinnor tillbringat minst en natt i skyddat boende på grund av avhopp från organiserad brottslighet. De har långa vistelsetider – ofta sex månader upp till två år – och tar sällan med sig barn.

De konkurrerar om samma platser och samma kommunala budget som är avsedd för skydd mot våld i nära relation. Någon öronmärkning eller separat finansiering finns inte. SKR beräknar att reformen kostar kommunerna 2,4 miljarder kronor per år, medan statens kompensation uppgår till 321 miljoner. Notan för avhopparinsatserna betalas alltså delvis ur samma kassa som ska bekosta skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn.

Föreskrifterna mäter fel saker

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd ställer krav på formell utbildning, dokumentation och organisationsstruktur. Ingenstans finns krav på kunskap om mäns våld mot kvinnor, könsmaktsordningen eller ett feministiskt och könsseparatistiskt perspektiv. En privat aktör med rätt papper uppfyller kraven. En kvinnojour med fyrtio års erfarenhet av att stödja våldsutsatta gör det inte automatiskt. Statskontorets genomgång av IVO:s tillståndsbeslut visar dessutom att avslag förekommit även när föreståndaren haft tillräckligt antal högskolepoäng – eftersom IVO gjort en snäv tolkning av vilken inriktning som godkänns. Det handlar alltså inte alltid om brist på utbildning, utan om att IVO:s tolkning av kravet är för rigid för att fånga den faktiska kompetens som finns i rörelsen.

Statskontoret konstaterar att det mervärde kvinnojourerna ger "inte går att mäta" inom ramen för de nuvarande föreskrifterna. Det är ett systemfel: reformen värderar byråkratisk professionalism högre än den erfarenhetsbaserade kunskap som faktiskt skyddar utsatta liv.

"Vissa av jourrörelsens farhågor har besannats"

Statskontoret skriver ordagrant att "vissa av jourrörelsens farhågor har besannats." Det är en anmärkningsvärd formulering i en statlig rapport – och en bekräftelse på att Roks och kvinnojourerna hade rätt.

Roks har konsekvent varnat för att tillståndsplikten i sin nuvarande utformning skulle slå mot de ideella aktörerna, minska kapaciteten, leda till att mammor och barn separeras och ta bort fokus från mäns våld mot kvinnor som strukturellt problem. Allt detta har nu inträffat.

Men! Statskontoret missar Istanbulkonventionen

En påfallande lucka i delrapporten är att Statskontoret inte analyserar hur reformen förhåller sig till Sveriges åtaganden enligt Istanbulkonventionen – Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, som Sverige ratificerade 2014.

Konventionen ställer krav på att staten säkerställer tillräckligt med skyddsboenden för våldsutsatta kvinnor. Men den förklarande rapporten till konventionen går längre än så: den slår fast att skyddsboenden bör drivas av kvinnoorganisationer med specialiserad kunskap om mäns våld mot kvinnor. Det är inte ett godtyckligt tillägg – det är en erkänd förutsättning för att skyddet ska hålla tillräcklig kvalitet.

Den svenska tillståndsplikten i sin nuvarande form gör tvärtom: den missgynnar just de aktörer konventionen pekar ut som bäst lämpade, och gynnar privata aktörer utan krav på feministisk kunskapsbas eller könsseparatistisk verksamhetsform. Att Statskontoret inte belyser denna konflikt är en brist i rapporten som Roks anser måste adresseras i det fortsatta uppföljningsarbetet.