Debatt & Opinion
Uttalanden som “män är djur” är direkt skadliga för jämställdhetsarbetet, säger jämställdhetsminister Paulina Brandberg i en intervju med SvD några dagar innan FN:s årliga kvinnokommission i New York.
Roks anser att uttalanden som ministerns skadar mer. Splittrar mer. Och spär på den förlegade, felaktiga och patriarkala bilden av Roks som en organisation som drivs mer av manshat än kvinnokamp. För alla vet vilka jämställdhetsministern åsyftar med citatet. Det är Roks.
En av Roks tidigare ordföranden sa orden under en påträngande intervju 2005. Journalisten, som senare kritiserades av Granskningsnämnden, talade om Valerie Solanas bok SCUM-manifestet där män beskrivs som djur. Hon frågade Roks dåvarande ordförande gång på gång: “Är män djur?”, utan att få svar. Hon ställde frågan till en jourkvinna som i åratal har mött och stöttat kvinnor, tjejer och barn som levt med och flytt från våldsamma män. Hon beskriver för journalisten vad de utsatts för, av män. Men det är inte svaret journalisten vill ha. Till slut ger Roks ordförande upp: “Ja, män är djur. Tycker inte du det?”. Följt av ett längre resonemang som klipps bort.
Det är detta citat från 2005 som jämställdhetsministern talar om som direkt skadligt i dag – 2025. Något som sades och fulklipptes för mer än 20 år sedan. I samma intervju i SvD raljerar jämställdhetsministern kring “plakatfeminismen” som hon avfärdar som godhetssignalerande. I våra öron låter det som samma resonemang som SD använder kring woke. Det är en fin linje man får balansera på för att vara rätt slags feminist, i Brandbergs ögon.
20 år efter “män är djur”, och några dagar efter intervjun i SvD, sitter Sveriges jämställdhetsminister Paulina Brandberg i FN under kvinnokommissionen CSW69 och ber alla kvinnor i publiken att räcka upp handen om de någon gång varit rädda när de gått hem sent på kvällen. Alla kvinnor räcker upp handen. Moderatorn ber henne fråga männen i rummet samma fråga. Ministern tvekar, men ställer sedan frågan även till männen. Det är inte många där. Någon räcker upp handen, och hon säger att ja, några män är också rädda. För oss i publiken som vet att Brandberg hemma i Sverige förespråkar könsneutralt språk och gärna lyfter kvinnors våld mot män blir det som att bevittna ett skådespel. Men tittar man noga kan man se den inre konflikten som utspelar sig när moderatorn ber henne fråga även männen.
Jämställdhetsministern pratar om plakatfeminism i SvD. Det är svårt att veta exakt vad som menas förutom att det har en uppenbart negativ klang, men är det inte just det hon försöker sig på i FN?
Nu när jämställdhetsministern önskar att vi är mer konstruktiva; låt oss på ett konstruktivt sätt beskriva patriarkatet. Roks har närvarat på samma FN-konferens som ministern, där alla beslutsfattare, politiker och kvinnorättsorganisationer bekräftade en omfattande och global backlash för kvinnor – som ingen tar ansvar för. Men backlashen har inte uppstått ur intet. Patriarkatet är inte luft. Det är handlingar, beslut och uttalanden såsom jämställdhetsministerns. Det är lagar och beslut som tillståndsplikt för skyddade boenden som försvårar och ibland till och med omöjliggör ideella kvinnojourers arbete, det är lagen om placering av barn som höjer trösklarna för kvinnor som försöker lämna våldsamma män tillsammans med sina barn. Det är införandet av ett sjunde jämställdhetspolitiskt delmål om ‘’hedersrelaterat våld och förtryck’ där man påstår att våld i hederns namn är en avvikelse från mäns våld mot kvinnor. Det är också att sänka bidragen för kvinno- och tjejjourerna, som är de som tar ansvar för och stöttar kvinnor, tjejer och barn som utsätts för mäns våld.
FN:s generalsekreterare António Guterres sa vid öppningsceremonin: “Patriarkatet är tillbaka, och har kommit för att hämnas”. Vi anser förvisso inte att patriarkatet någonsin har försvunnit, men hämnden som nämns är dessa åtgärder och lagstiftningar i jämställdhetens namn.
Patriarkatet är också ett evigt tjatande om att kvinnor är hysteriska och behöver vara mer konstruktiva. Det vi kräver är rättigheter som vi som kvinnor inte har. Att få vara en hel människa och medborgare i ett samhälle, och att inte behöva begränsa våra liv efter ett systematiskt våld på grund av vårt kön.
Låt oss påminnas om vad kvinnorörelsen åstadkommit genom kamp. Tack vare kvinnorörelsen har vi bland annat fri abort, sexköpslagen och kvinnofridslagstiftningen. Lagar som Sverige slår sig för bröstet för i internationella sammanhang. Det har vi inte åstadkommit bara genom att vara konstruktiva. Vi har skrikit oss hesa – och ja, ibland även använt plakat.
Nej, män är inte djur. Vissa män är värre. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren. Kan jämställdhetsministern tala om för kvinnan som lever med skyddad identitet, som inte kan vara en fullständig medborgare, att hon måste vara konstruktiv? Eller till tjejen som tvingas sitta i samma klassrum som sin förövare efter att han spridit nakenbilder på henne? Och till kvinnan som år efter år tvingas sitta i vårdnadstvist med en våldsam pappa som påstår att barnen inte är rädda för att han har varit våldsam – utan på grund av hennes manipulation?
Efter att ha deltagit under FN:s kvinnokommission 2025 har vi förstått att hela världen är överens: det går bakåt för kvinnors rättigheter i världen, och feminismen attackeras från alla möjliga håll.
Och patriarkatet tackar jämställdhetsminister Paulina Brandberg för hjälpen.
Adine Samadi, Roks ordförande