Debatt & Opinion
I Sverige säger vi att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Ändå lämnas våldsutsatta kvinnor och barn till sitt öde när de söker skydd. I Säffle kommun utspelar sig just nu ett lokalt haveri där socialtjänsten sviker och istället stärker förövarens makt.
Ida har bett om hjälp i nästan ett år. I mitten av september, efter månader av kämpande, skriver hon en insändare i lokaltidningen för att vädja om stöd för sig själv och sina barn. Under året som gått har hon fortsatt att utsättas för kränkningar, hot och trakasserier. Både av den man hon gömmer sig för och från samma socialtjänst som borde skydda henne.
Jag har själv pratat med Ida. Det hon berättar är mörkare än det som hittills framkommit i lokalpressen. Det är en mamma som varje dag kämpat för att få stöd, där hon inledningsvis fått både kramar och lovord innan det plötsligt vänder.
Ida beskriver hur hon utmålats som “för jobbig” när hon berättar om det våld hon utsatts för. Hon tvingas gång på gång bevisa att hon passar in i den snäva bilden av hur den våldsutsatta kvinnan ska bete sig - lagom känslor, lagom skador och lagom tacksam. Hon granskas i detalj och hennes psykiska mående prövas.
När Ida och kvinnojouren kom till ett bokat möte med socialtjänsten fick de vänta 52 minuter i ett trapphus innan de avvisades av en vakt. Kort därefter hotades hon av socialförvaltningens högsta chef om att sluta kontakta dem, eller så skulle hennes och barnens skyddade personuppgifter röjas av myndigheten. Precis som många andra kvinnor som utsatts för mäns våld så ställer sig Ida frågan: skulle det inte vara här som hjälpen fanns?
I Säffle debatterar kommunens politiker Idas ärende. De skriver egna insändare och kräver varandras avgångar och en omorganisation av socialnämnden. Från socialförvaltningens chef får Idas insändare ett svar som består av en redogörelse över chefens arbetsbeskrivning och en klapp på huvudet. Samtidigt som alla fortsätter att missa den viktigaste frågan: när ska Ida och barnen få hjälp?
Idas berättelse är inte unik. Det är en tragedi som våldsutsatta kvinnor och barn i hela Sverige känner igen alltför väl. Kvinnor och barn som inte blir trodda, prioriteras ned i listan på hjälp- och stödinsatser och möter en kommun som brister i både resurser och kunskap om mäns våld mot kvinnor och barn. Deras trauma används emot dem i vårdnadsärenden och att söka hjälp blir en förlängning av det våld som de utsatts för.
Myndigheter, kommuner och företag har de senaste åren bevisat att det helt saknas beredskap eller direkta åtgärder för när skyddade personuppgifter läcks. Den dubbelmoralen måste våldsutsatta kvinnor, tjejer och barn alltid navigera kring. Det omöjliga valet, som för oss inte låter mindre än ett hot: välj mellan att bli röjd eller få stöd.
Mitt i allt detta står kvinnojouren och släcker bränder som skapats av politiker och beslutsfattare. Kvinnojouren i Säffle har burit Ida och barnen genom krisen och varit ett verkligt skydd när det offentliga sviker.
Ändå ser vi hur kvinnojourer över hela landet nu tvingas stänga ner på grund av den nya tillståndsplikten för skyddat boende. Kvinnojourer som i snart 50 år har burit kunskapen om mäns våld mot kvinnor, tjejer och barn ska plötsligt kontrolleras – medan socialtjänster med bristande kompetens tillåts fortsätta fatta livsavgörande beslut. Så Roks undrar: när ska kvinnojourerna få formulera kvalitetskrav för socialtjänsten?