Västervik, Solna, Göteborg, Stockholm, och så vidare. Förra året mördades 22 kvinnor runt om i Sverige av en man de hade eller hade haft en nära relation med. Detta år ser inte ut att bli bättre. Något har hänt. Vi ser, utöver de dramatiskt ökande morden på kvinnor, en förändring i Sveriges arbete med frågan mäns våld mot kvinnor.

Sedan kommunerna för cirka tio år sedan gavs ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn har spiralen snurrat nedåt. Det är en mångfacetterad process men om vi börjar i situationen som den ser ut idag måste vi konstatera att Sverige som land bryter mot Istanbulkonventionen. Enligt sagda konvention, liksom enligt Europakonventionen, är staten skyldig att skydda sina medborgares liv och att bistå den som utsätts för våld och förföljelse. Så låt oss se hur det går till i praktiken.

I Partillekommun har det funnits en kvinnojour sedan 1982. I nästan 40 år har kvinnojouren stöttat kvinnor och barn utsatta för våld, utbildat sig och burit röst för de våldsutsatta. I torsdags förra veckan sade jouren upp en av sina två boendelägenheter och samtidigt  fattade  man beslut om att säga upp de två anställda. De har en stor lägenhet som de vill avvakta med att säg upp de de vill se om det finns en möjlighet att partille kommun kan vara intresserade. Skälet? Kvinnojouren har endast haft ett fåtal kvinnor boende hos sig på de senaste fyra månaderna. Innan dess har det gapat tomt, med sporadiska placeringar. Och situationen ser liknande ut runt om i delar av landet.

Så, behöver kvinnor i Partille och omnejd inte kvinnojouren? Ja då är det ju bara ett glädjens beslut att stänga verksamheten. Men nu är det inte så. Dagen efter beslutet att säga upp en av lägenheterna, då det också stod klart att de anställda behövde gå, stod att läsa i GP att fyra kvinnor hade mördats i regionen under de gångna månaderna. Fyra kvinnor. Ändå har det boende som jouren haft gapat tomt.

När Kvinnojouren i Partille, tillsammans med en representant för Roks styrelse, bad om ett möte med socialdirektören i kommunen – högsta ansvariga tjänsteman – kunde kommunens chef inte svara på hur många kvinnor de alls gett skyddat boende i hennes kommun. Hon hade heller inte brytt sig om att ta reda på det inför mötet. Kvinnojouren med sin nästan fyra dekader långa erfarenhet av att stötta och skydda kvinnor och barn möttes istället av en tjänsteman som med beklagande röst sa – nejmen vad synd att ni ska lägga ner verksamheten, men kan ni inte jobba ideellt hela tiden då? Någon kunskap om ansvarsområdet mäns våld mot kvinnor demonstreras inte.

På frågan varför kommunen endast avsatt en tjänst på 25 procent för kvinnofridssamordning blir svaret att ”kompetensen finns hos alla anställda”. Vad denna kompetens resulterar i för insatserhar är förborgat. Att en kommun arbetar med så små resurser men ett så vitt spritt ansvar per automatik resulterar att ingen tar ansvar i den jobbiga, knöliga och komplexa frågan mäns våld mot kvinnor och barn, är en självklarhet.

Men insatser saknas inte helt på området kön och utsatthet. Partille kommun har avsatt en tjänst för en stödfunktion  riktad till män. Nyligen även öppnat en chattfunktion till män.

Vi ser hur kvinnor mördas och barn förlorar sina mammor i samma regioner där inte en kvinna getts plats på den kvinnojour som stått med tomma lägenheter. Och mönstret går igen i kommun efter kommun. Sverige som nation har slutat att erbjuda kvinnor och barn skydd från våld annat än i speciella fall.

Vi accepterar inte att beslutet att ge kommunerna ansvar för våldsutsatta kvinnor har resulterat i denna fundamentala urholkning av kvinnors rätt till skydd från mäns våld. Sverige har anslutit sig till Istanbulkonventionen och lyder under dess skyldig att ge kvinnor och barn skydd mot mäns våld mot kvinnor. I dagsläget har ett bisarrt system av ansvarsförskjutning från stat still kommun resulterat i att staten de facto åser hur kvinnor misshandlas och dör samtidigt som kvinnojour efter kvinnojour läggs ner – medan privata aktörer bjuds in av kommuner att fira intäkter på marknaden. Vi ser hur barriärer reses mellan kvinnor och våra jourer där kommunens tjänstemän ska bestämma vem som är värdig ”insatsen skyddat boende” – och de värdiga blir färre och färre. Exempelvis bor nästan inga ”svensk-svenska” kvinnor längre i skyddade boenden. Har denna grupp upphört att utsättas för våld? Har deras barn upphört att behöva leva med en pappa som slår deras mamma?  Frågan är vart tar de vägen?

Vi kräver att ansvariga i politik och förvaltning tar in hur situationen ser ut för våldsutsatta kvinnor och barn och att den utveckling på området som redan har för gått långt vänds. Ett första steg är att se hur kvinnojourerna är del i ett nät som skyddar och räddar liv. Kostnaderna för detta nät är en bråkdel av de kostnader som orsakas i nuvarande system, där kvinnors liv de facto är en del av priset! Agera nu. Värna de ideella kvinnojourerna! Axla ansvaret för kvinnors rätt till liv och hälsa och barns rätt till liv fria från våld, i Sverige.

Jenny Westerstrand

Ordförande Roks