Jenny Westerstrands tal, minnesstunden i Almedalen 2022

Systrar, vänner,

Välkomna till denna minnesstund som Roks har samlats till för att minnas de kvinnor som har mördats, som har fallit offer för mäns våld, under det korta året 2022. 

Vi räknade 17 kvinnor med en av polisen misstänkt gärningsman i slutet av maj, men, det är en siffra som vi varken ska fixera oss vid eller som rymmer det dödliga våldets verkliga omfattning. Det finns kvinnor vars öden knappt blir till notiser i tidningen, och kvinnor vars mördare går fria. Kvinnor vars kroppar aldrig hittas. Kvinnor som mördats sedan våra affischer trycktes i början av sommaren.

[Här får Jenny Westerstrand uppgiften att kvinnan som angreps i Visby har avlidit till följd av sina skador]

Vi hör precis att den kvinna som attackerades här i Visby idag har avlidit av sina skador. Vi tar emot beskedet med bestörtning och sorg. Vi tänker på hennes anhöriga. Vår förtvivlan är stor.

Där är svårt att säga något klokt i en stund som handlar om våld, till och med dödligt våld, våld som nu också kommer väldigt nära. Men idag känns det inte bara svårt utan så särskilt viktigt.

Vi som arbetar mot mäns våld och som ser och möter dess konsekvenser i våra värv har förstås sätt att hantera det. Vi går in och ut ur den svärta och den rädsla som våldet för med sig. Annars skulle vi inte orka. Idag är en sådan dag, när vi inte kan hålla det ifrån oss. Våldet är mycket nära här.

Samtidigt finns det också kvinnor vars situation är sådan att möjligheten att gå in och ut inte finns. Hon kan inte lämna våldet, det är ständigt närvarande. Hon kan få korta stunder av vila men det är inte hennes val. Hon lever fångad i hans gränssättande, hans beslut att skada eller låta vara, för stunden. Dessa liv pågår. Nu. Den siffran syns inte bland de 18 kvinnor vi räknat här.

Om de kvinnor som dödats av honom, av en man, vet vi ofta inte så mycket. Det vi vet är dock att våldet och kränkningarna ofta har pågått över tid och att samhället på olika sätt kan ha haft vetskap. Men andra kommer snabbt in i hans dödliga våld – ett våld som går mot döden. Det kan också gå snabbt. Gemensamt för dessa kvinnor är att det var en man som satte gränsen och att det inte var hennes val. Denna vardag delas av många systrar.

Utöver de kvinnor vi nämner ikväll finns det ytterligare kvinnor vars öde vi inte ens vet namnet på. Josefin Nilsson, från denna ö och vars musik vi ska lyssna till snart, föddes och avled på denna ö. Hon hade erfarenheter av våld och hennes liv präglades av erfarenheterna, ett liv som blev allt för kort, men vilka ord har vi för det som gjorde att hennes liv avslutades så tidigt? Vi tänker på alla kvinnors vars liv slutar utan att det finns ord för det eller en våldsam man att ställa till svars.

Idag har vi också tvingats ta emot uppgiften att en brutal attack har begåtts mot en kvinna på öppen gata i Visby. I mitt manus står det att kvinnan just nu kämpar för sitt liv, att vi tänker på henne och vi har ett ljus för henne här som inte är ett gravljus, som för de andra kvinnorna. Nu tänder vi ett sådant ljus för ännu en dödad kvinna.

Jag hade tänkt säga att det förhållandet att kvinnan inte har dött av sina skador visar på det ovärdiga i att fokusera på siffror. Att kvinnor utstår oerhört våld och överlever. Detta  döljs lätt av det fokus på siffror som finns i delar av samtalet om mäns våld mot kvinnor. Vi har hört om kvinnor som har kastats ner i gruvhål, knuffats från balkonger och knivskurits svårt, men överlevt. Också de räknas. Självklart är konsekvenserna de grymmast möjliga när en kvinna avlider av hans våld men vi gör inte henne till objekt för hans intentioner, vi räknar dessa kvinnor som överlever i denna stund också.

Attacken på torget i Visby leder också blicken mot att mäns våld mot kvinnor inte begränsar sig till nära relationer. Män riktar också våld mot kvinnor utanför det sammanhanget, på öppen gata, i motionsspåret och efter krogen. Vi kan inte genom att välja ”rätt man” undvika att utsättas för våld. Det är inte vårt val. Också här finns ett för snävt fokus, där bara våldet i ”nära relationer” räknas. Roks räknar självklart också dessa kvinnor som offer när vi kämpar mot våldet.

Nu har vi ett val framför oss i höst men vi har inte hört frågan om mäns våld mot kvinnor vara en fråga här i Almedalen. Trots de många kvinnor som blivit dödade i år och trots ett våld som utövas i omfattning. Ändå är inte frågan på den politiska agendan. Den politik som har förts under år nu har också gömt hennes utsatthet bakom tal om ”personer” och ”individer”, frågan har gjorts könlös.

Det är helt enkelt inte hennes val, det här valet 2022. Vi vill att det ska bli det – hennes val!

Det vi har hört, däremot, är att frågan ställs rakt ut, av en Sverigedemokratisk kommunpolitiker: "Vad hade hon gjort för att han skulle slå henne? Vad hade hon valt att göra?"

Vi vet att det inte är hennes val att utsättas för mäns våld. Varken i relationen, i barndomen eller i det offentliga. Vi kämpar därför mot våldet, dess många former.

Vi är därför glada för att ni har kommit hit ikväll. Att ni är här, med era kroppar. För våldet riktar sig mot våra kroppar och våra hela existenser. Det är därför med våra kroppar vi - också - måste manifestera mot våldet. Det är genom att samlas, att finnas i världen och ta plats som kvinnor som vi skapar ytor och rum för varandra att leva och vara på. Det är också genom att samlas som vi gör tydligt att kvinnor fattas bland oss och sätter ljuset på att konsekvensen av mäns våld mot kvinnor är tystnader och tomrum i världen.

Ikväll har vi varandra, en stund här. Vi fortsätter kampen och vi kommer inte att tystna. Det känns tungt men vi har varandra. Vi ska tända ljus för de kvinnor som fallit offer för mäns våld under detta korta år 2022. Tack för att ni är här.