Brev till utrikesminister Ann Linde om feministisk utrikespolitik

Sexindustrin dödar och utsätter kvinnor och barn för enormt lidande. Sverige måste gå i bräschen internationellt för att klarlägga och belysa prostitutionsarenan som den avgrund av människo- och kvinnoförakt den är, tillika motor för en könskonservatism som dödar – på och utanför prostitutionsarenan.

Använd därför svenskt bistånd för att stötta de många organisationer som arbetar för att få ett slut på prostitution och för att ansvaret för det lidande som skapas i sexindustrin faller på rätt parter: de som betalar för och underhåller lidandet.

Med detta sagt: Sveriges trovärdighet i världen som rösten för en feministisk politik bygger på ett gediget arbete mot mäns våld mot kvinnor i Sverige. Allt trovärdigt feministisk arbete startar på hemmaplan. Roks ser inte att ett sådant arbete längre bedrivs.

Roks ser att Sveriges kvinnojoursrörelse håller på att raderas ut, utan att staten ingriper. Kvinnojoursrörelsen som varit garanten för såväl det konkreta skyddet som för kunskapsutvecklingen och politiken på området. Nu dör våra kvinnojourer och stödet till våldsutsatta kvinnor och barn imploderar.

Det sker inom ramen för de upphandlingar av ”skyddade boenden” som kommuner gör, det sker inom ramen för ett könsneutralt språk som kommun och stat använder på fältet ”våld i nära relationer”, i sin tur uttryck för ett fundamentalt underskattande av våldets närvaro och omfattning i vårt samhälle.

Vi menar att staten bryter mot både CEDAW och Istanbulkonventionen när staten inte ser till att kommunerna axlar sitt ansvar för våldsutsatta kvinnors boende: När socialsekreterare med två dagars utbildning i mäns våld mot kvinnor sätts att möta de våldsutsattas behov, när socialnämnder i kommunerna upphandlar ”skyddade boenden” som kvinnor sedan får flyr ifrån för att de är så undermåliga, liksom när kommuner lägger så höga trösklar för skydd att kvinnor inte känner sig adresserade av samhällets insatser. De avstår från att söka hjälp. De lever – och dör – ensamma i våld.

Vi menar att staten bryter mot både CEDAW och Istanbulkonventionen när kontaktförbud inte meddelas och när annan befintlig lagstiftning inte används, när straffrihet i princip råder för våldtäkt och när barn tvingas till kontakt med våldsamma fäder.

Sverige sviker sina folkrättsliga åtaganden och skyldigheter mot kvinnor, tjejer och barn.

Om Sverige ska behålla sin viktiga röst på den internationella arenan och vinna gehör för en feministisk utrikespolitik måste regeringen omedelbart också rikta blicken mot situationen för våldsutsatta kvinnor och tjejer och barn i Sverige. Sveriges röst i världen ekar tom när 22 kvinnor får mördas på ett år, samtidigt som kvinnojourernas platser gapar tomma. Också vi lyder under den internationella rättens konventioner och rättsakter. Att landets kvinnojoursrörelse tillåts dö samtidigt som nationalistiska krafter växer sig starka borde heller inte kunna ske i ett land där en feministisk utrikespolitik förs. Från den fronten borde varningssignalerna ljuda högt. Så låt dem ljuda! Sverige är en del av världen.