Dubbelt utsatt

Missbrukande kvinnor blir också misshandlade

De ses sällan som brottsoffer. Kvinnorna i aktivt missbruk och/eller med psykiskt funktionshinder. Fast de drabbas lika hårt av våld i nära relationer som andra. Hårdare  ibland. Kvinnojourerna har mött dem i åratal, men inte haft resurser att ge ett bra skyddsboende. Nu har regeringen bestämt att deras verklighet ska synliggöras.

Osynliggjorda. Ordet återkommer ständigt när det handlar om våldsutsatta kvinnor i missbruk eller med psykiska funktionshinder. Behandlaren Sofia Kunos studie heter det. Osynliggjorda brottsoffer. I den säger Emelie, 35 år och aktiv alkoholist:

”Missbrukande kvinnor är ju lika misshandlade som icke-aktiva. Det är svårt med aktiva människor, det är det, men någonstans måste ju en misshandlad kvinna få veta att det inte är hennes fel, man kan ju inte bara slänga ut en misshandlad kvinna på gatan.”

Det anser inte regeringen heller. Därför skrev statsminister Fredrik Reinfeldt och folkhälso- minister Maria Larsson propositionen 2006/07:38. I den framgår att deras målsättning är att skyddat boende ska finnas för alla som behöver det. Alla. Just därför har Maria Boustedt Hedvall och Ann Jönsson på Socialstyrelsen nyss inlett sitt stora kartläggningsuppdrag. De ska samla kunskap kring våldsutsatthet bland kvinnor med missbruk respektive kvinnor med funktionshinder.

- Det är två osynliggjorda grupper, som nu lyfts fram som våldsoffer. Vi ska möta intresse- organisationer, kvinnojourer, men också sammanställa forskning på området. Eftersom det är ett så outforskat område i Sverige får vi framför allt vända oss till amerikansk litteratur, säger Maria Boustedt Hedvall.

Uppdragen ska redovisas hösten 2011. Den 1 juli 2007 ändrades socialtjänstlagen. Ett bör blev ett skall. Numera ska kommunen se till att alla som utsatts för brott får skydd.  Flera av Roks kvinnojourer har under årens lopp någon gång tagit emot i boendet. Men det är inte idealt. Varken för kvinnan eller de andra boende.

- Många som bor på kvinnojour mår psykiskt dåligt - ångest, oro och sömnsvårigheter. Men det finns också andra typer av mer allvarliga tillstånd, där kvinnan skulle behöva tillsyn dygnet runt. Det har vi inte resurser till, säger Eva Boström, Härnösands kvinnojour.

- Finns en våldsproblematik är det viktigt att de får stöd. Det är sällan möjligt för dem att bo i vårt skyddade boende, men de kan komma på samtal, säger Susann Stambolidou Tellebo, Uppsala Kvinnojour.

Nere i Malmö på skyddsboendet Fribo för misshandlade, missbrukande, hemlösa kvinnor säger socionom Suzanne Hjort att en del av hennes arbetsuppgifter handlar om att reda ut var kvinnorna egentligen ska vända sig.

- Alla delar i deras liv har rasat. Psykiatrin säger att hon mår dåligt för att hon missbrukar.  Beroendecentrum säger att hon är psykotisk och hänvisar till psykiatrin. Vi försöker reda ut vart hon ska ta vägen.

Kvinnorna på Fribo stannar i snitt två veckor, medelåldern är 40 år och en missbrukande hemlös kvinna som inte är våldsutsatt för tillfället, riskerar att bli det. Alla hemlösa kvinnor i missbruk är därför välkomna.

- Vi hjälper dem att vända och vrida på problemet. Vi kan berätta att det finns manskriscenter för deras partner, dit han kan gå för att få hjälp. Ofta känner hon sig ansvarig för sin partner, trots allt.

Kvinnorna går ofta vidare till en ordinarie plats på dygnsboendet Rönnbacken. En del ordnar ett annat eget boende eller får ett via socialtjänsten. Det händer även att de får plats på ett behandlingshem, går tillbaka till sina män eller tillbaka ”ut på gatan”.
---

”Det måste bli rutin att fråga om våld inom psykiatrin”

Bort med hysch-hyschet inom psykiatrin. In med utbildning. Ställ sedan frågorna om våldsutsatthet.  Så vill vårdvetaren förbättra för vålds- utsatta inom psykiatrin.

Våldsutsatta kvinnor med psykiska problem faller inte mellan stolarna. Inte på lokal nivå.

- Bortser vi från vad enskilda jourkvinnor, socialtjänstemän och vårdpersonal gör får vi en skev bild av verkligheten. De vänder och vrider på sig för att lösa det för den enskilda kvinnan.  Många är suveräna, säger Anita Bengtsson-Tops, legitimerad sjuksköterska, medicine doktor, docent i vårdvetenskap och universitetslektor vid Växjö universitet.
 
Hennes undersökning ”Vi är många” visar att 70 procent av de 1382 svarande kvinnorna som använde psykiatrin under undersökningsveckan hade utsatts för övergrepp. Samtidigt säger internationell forskning att när kvinnor kommer i kontakt med psykiatrin läggs fokus på att identifiera kvinnans psykiatriska symptom för att kunna ställa en diagnos. Våldsutsattheten ”negligeras ofta i psykiatriska bedömnings- situationer”, enligt forskaren Edward Gondolf.

- En anledning är att personalen blir utsatt genom att ta till sig dessa berättelser. Kvinnorna stigmatiseras, men det gör även personalen. De känner maktlöshet. Hur i helvete kan man slå en som redan är så svag och utsatt? Hur ska de göra? Hur ska de tolka det de hör och ser? Var ska de göra av detta? Då det inte finns några svar, inte går att göra något, skjuter de ifrån sig det. Det är en dynamik i detta, säger Anita Bengtsson-Tops.

Vid stora olyckor mobiliseras snabbt krisgrupper. Vårdpersonal för avlastande samtal med experter, för att orka bemötta de drabbade på ett bra sätt.

- Men när våldsutsatta kvinnor kommer till psykiatrin finns inte det stödet. Sjukvårdens resurser ges inte dem. Det har ingen legitimitet.  Hemlös… Kvinna… Psykiska besvär… Nej, det är inte intressant alls.

Hon önskar att frågan får legitimitet inom psykiatrin och att enskild personal fortsätter att uppmärksamma problemet i den utsträckning de orkar.

- Nästa steg måste bli en utbildning och sedan ska det vara rutin att fråga om våldsutsatthet. Det ska vara lika naturligt att fråga ”Har någon misshandlat dig den senaste veckan?”  som ”Hur mycket röker du?”. Hysch-hyschet måste bort.

Anita Bengtsson Tops är den enda som undersökt våldsutsattheten hos kvinnor som använder psykiatrin i Sverige. Hon gillar inte epitetet ”dubbelt utsatt”. Lidandeperspektiv leder till att människor fråntas aktörskap.

- Det hjälper ingen och jag anser inte att könsmaktsordningen är rätt sätt att angripa denna fråga. Även män med psykiska funktionshinder far mycket illa. Inom  forskningen närmar vi oss detta från ett systemtänkande: Vad hindrar en polisanmälan? Har personen en kognitiv svårighet att uttrycka sig? Vad möjliggör utsattheten för våld?